att trassla till det

Inläggen kommer lite glest just nu då jag har lite semester i de fantastiska svenska fjällen för tillfället. Snacka om fina vita former utanför fönstret! Den egna kroppens form lämnar en del övrigt att önska kan man konstatera efter en dag i backen men där har man ju bara sig själv att fylla... Men det var inte det jag skulle skriva om, utan om det här med trassel. Ni märker ju att jag återkommer till ämnet/ordet/frågan gång på gång och jag tänkte ta er med till - om inte tidernas - så i allafall trasslets begynnelse i den mening det fått för mig. Jag har i och för sig skrivit om det i ett tidigare inlägg men vill gärna ta det i ytterligare ett steg. När jag i början av smyckestillverkningskarriären arbetade med tråd och trassel så hade jag ytterligare en ingrediens som jag ville få in i trådarna. Jag är väldigt förtjust i dalahästar och hade några små såna liggande. Dem ville jag göra smycken med, men utan att ha sönder dem genom att borra i dem eller så. Alltså; testa, testa, testa och snart hade de blivit intrasslade med silvertråden. Och nu ett antal år senare gör har jag faktiskt inte tröttnat på dem än. En efter en har de blivit intrasslade, i olika storlekar och modeller. Ibland ihop med andra material och hängande i olika länkar och kedjor. Men alltid med hästen i fokus - det är ju den som ska synas och märkas mest. Och en efter en har de följt med nya ägare hem, i Sverige och runt om i världen. Så trasslar man till det för sig.